är ju vår lilla nykomling som är en helt bedårande tjej med kaxighet och coolhet som klår de flesta mopsar.

 Hon är den mest undebara tjej och det tror jag man kan förstå när man ser denna bild.

Vår Vera gillar att busa i snön med sina kompisar Elsa och Rut och hon är aldrig sen till att hjälpa till att jaga tex Oboy.

Siv och Elsa är jättelyckliga nu när de har fått en riktig kompis att busa med.

Visst är hon söt- vår lilla Semla från Gunilla: vår sötnos Vera!

Undrar om inte det är eftersläng efter helgens sjukstuga- man blir bara så himla sugen på nåt riktigt gott- eller vad sägs om chokladbollar eller det jättemumsiga godiset "Rocky Road"? Recepten kommer från Per Moberg och Leila på www.recept.nu.

200 g margarin eller smör
2 dl socker
6 dl havregryn
2 tsk vaniljsocker
1 msk cacao
3 msk O'boy
4 msk kallt starkt kaffe
Pärlsocker för rullning (cocosflarn för de som inte vill ha så mycket sött i)

Bollarna är bäst om de serveras lite svala, till exempelvis en kopp kaffe.

Receptet räcker till mellan 25 och 40 st bollar, beroende på storlek

1. Blanda alla ingredienserna utom kaffet och pärlsockret/kokosflarnen i en skål.

2. Tillsätt kaffet och blanda alltihop till en smet.

3. Forma smeten till bollar, cirka 3-4 centimeter i diameter och lägg dem på ett fat. Ta gärna hjälp av en sked, så går det lite lättare att rulla.

4. Rulla sen bollarna i pärlsocker eller kokos och lägg dem på ett fat.

ROCKY ROAD

12 kakor
600 600 g mörk kvalitetschoklad 70 %
2 2 påsar dumlekola
2 2 nävar mini marshmallows
3 3 dl salta jordnötter
1 1 dl skalade pistagenötter

1. Smält chokladen på låg värme i vattenbad (i en skål över kokande vatten).

2. Blanda samtliga ingredienser.

3. Fyll smeten i en plåt, cirka 3 cm tjock och låt stelna i kylskåp.

4. När kakan har stelnat, skär upp den i stänger.

Vill passa på att önska alla en riktigt härlig Alla hjärtans dag genom att visa en jätttesöt film. Klicka på bilden.

"Have you been bitten by the Pug Bug"  var det första jag läste när jag fick ta emot en hel mopstidning igårkväll. Givaren eller jag ska kanske säga giverskan var en av mina bästa väninnor som också är uppfödare- men inte av rasen mops. Tänk att få en sådan dyrgrip bara sådär? Tänk dej själv: en hel tidning som bara handlar om mopsar? Jag kunde det knappt själv.
och visst har jag blivit biten av mopsbacillen- jag vet att vi är många som har det. För min del skedde det i England för snart 10 år sedan. Jag var på en hundresa med goda vänner, jag skulle få åka till Crufts- vilken är en av världens största hunduställningar ( i Birmingham). Efter att ha gått och tittat mig helt rusig i 2 dgr på Crufts bland miljoner hundsaker och tusentals hundar gick vår resa vidare ut i det engelska landskapet som jag älskar så. Nästa övernattning gjordes inte på B&B utan hos en god vän till en av mina resekamrater. Ett äldre par som både dömde och födde upp Frallor och mopsar vilket jag smått bävade inför. Dessa plattnosade hundar hade jag alltid tyckt vara lite underliga märkliga hundar med sin stirrande blick och sina ljudliga fnysningar. Vi blev varmt mottagna , fick installera oss på vårt rum och så blev vi placerade i en låg soffa och det var dags för "Teatime".  Jag hann bara slå mej ner då dessa plattnosade filurer som säkert gaddat ihop sig för att sätta in en stöt på den där tråkiga svenskan som knappt ville hälsa på dem tog ett glatt skutt rätt upp i knät på mej. Jag minns fortfarande den humoristiska blicken jag fick från de bruna ögonen som vänligt och glatt tittade in i mina i nästan samma höjd( det var ju en låg soffa så jag satt nästan med knäna under hakan). Jag har hört talas om kärlek vid första ögonkastet- det måste ha varit det jag upplevde för en sådan värme och glädje som strömmade genom mig går knappt att beskriva. Så fick jag en varm slick på kinden och jag klappade tafatt på den muskulösa ryggen och fick veta att den humoristiska tiken som så stadigt satt i mitt knä  hette Tina Turner. Jag kan ännu höra hennes husse säga med kärleksfull röst med en gnutta förebråelse: "Tina Turner what are you doin"'?

Det var ett outplånligt intryck som denna mopsen Tina gjorde och  jag blev som sagt riktigt biten av the PugBug och redan på resan hem började min längtan ta fart om att få äga en mops.
Tänk om jag hade vetat så fel jag hade då. Att jag skulle äga en mops- nejdu, den skulle äga mej visade det sig och jag skulle inte endast ha EN, nej nuförtiden har de blvit 8 till antalet som ligger  och snarkar i vår soffa- och tänk- jag älskar de lika mycket allesammans och jag kan inte förstå hur jag har kunnat leva så lång tid utan mops i mitt liv. Så det gäller att ta igen denna tid med råge.
Jag hoppas att jag kan dela med mej av min smitta "PugBug" för den är helt underbar att råka ut för.

Små människor har vi träffat idag- ja alla vi mopsar fick upptäcka hur roligt det var att nå upp och kunna slicka en liten människa på näsan. Vi behövde inte hoppa högt alls- lite lagom skutt och tog vi i ordentligt så kunde vi nästan få dem att tippa på näsan - ja faktiskt så fick Siv en av dem att hamna på golvet och sen slickade och pussade hon honom så han nästan kikande av skratt. Det hela slutade med att den lilla människan helt frivillig kastade sig på golvet - om och om igen för att Siv skulle pussa och slicka honom. Tänk så roliga små människor kan vara....vi önskar att vi hade några sådana i huset..

Vad vi istället har är ett gång busiga kattungar som terroriserar oss på alla sätt och vis. och när jag säger "alla" så menar jag alla. Matte och husse har lärt sig att inte vicka på tårna för mycket- tydligen stimulerar detta katternas jaktinstinkt för de kastar sig med stora tigersprång över deras stackars fötter. Sen lika plötsligt som de sätter igång att busa - lika plötsligt ligger de plötsligt i en enda röra i en fåtölj  och snarkar fridfullt. Och visst är de söta.......:-)  särskilt när de sover, det tycker vi mopsar också....

alias VERA, alias Semlans Veronika. En liten fawnfärgad tös på 10 veckor, inte mer än en tvärhand hög men ack så bedårande -ljuvlig - sockersöt -busig- cool - vasstandad - snabb i tassarna och TUFF!!! Denna kombination av oräddhet och tuffhet och SAMTIDIGT söt gör henne till en livsfarlig kombination för oss andra mopsar. Varför detta undrar du säkert? Jamen tänk dig själv- om , nej -fel, inte OM utan NÄR lilla Vera börjar hitta på rackartyg, tex att starta upp ett litet roligt mopsrejs, ja du vet ett sånt där kuligt rejs som går runt runt i hela huset i en rasande fart så att mattorna flyger, upp i sofforna, kanske tar vi en repa fram och tillbaka i hundsängarna och så om och om igen tills vi flämtande stupar omkull på koksgolvet, trötta men väldigt nöjda och glada. Ja nöjda ända tills dess att matte få se röran runt omkring oss brukar vi kunna pusta ut. Sen att vi har en petig matte som inte gillar att leta fram köksmattan under kökssoffan eller att hon får torka upp allt vatten från vår stora vattenskål som vält i rejset, ja det kan ju inte vi rå för. Kruxet i detta scenario är att det ofta utses en syndabock som får sig ett förmaningstal av matte, det är inte kul kan jag vi berätta. För hur kul än rejset var så har matte en magisk förmåga att få den hon stirrar på och talar strängt till att skämmas ända ner i klospetsarna. Ja det går så längt så att man tom ibland får en ide om att man vill emigrera långt bortom våra åkrar och ängar just för att man skäms så. Nu är ju kruxet det att det är inte alltid rätt gynnare som matte utser som "bov i dramat". Mycket hänger på när hon kommer in i dramat, missar hon starten, ja då är risken stor att den som drog igång buset går fri- vi har ju alla liksom övat upp ett riskfyllt beteende just för att klara oss ifrån detta förmaningstal. Så det händer då och då att en av oss får bära hundhuvudet trots att den är relativt oskyldig. Vi har sett en tendens hos matte att så länge vi är små valpar så missar matte oss med sin kritiska blick. hur mycket bus vi än gör, eller ja nästan iallafall , så när hon kom på oss ja då fick vi en varm puss på pannan och så lyftes vi milt undan från oredan av blött golv och mattor i en enda röra. Men nu är det bara en som kommer att bli undanlyft och det är vår lilla nya kompis Vera. Och denna lilla söta väna mopstös har visat rejäla tendenser till att vara både påhittig, fräck och modig. Det är kombinationer som vi mopsar gillar i vanliga fall men denna gång tror vi att vi kommer att få en jobbig tid framför oss....vi säger bara en sak: Vera.....*suck*

Så är vi då trångbodda igen och det på grund av dessa j....la katter som också bor hos oss nuförtiden. Jovisst är de roliga ibland, särskilt när de ska få smaskig burkmat, då blir det gärna en klick över som matte sticker till oss. DÅ tycker tom vi hundar att de är ok. Ja det finns nog fler tillfällen då vi gillar dem. Men måste de ta sån plats?

Vi minns senaste kattungekullen som föddes här i somras. Det tog inte många dagar, nåja.. veckor då, förrän de där små kattrackarna kom inklättrandes till oss där vi låg och sov i godan ro. Snabbt kröp de ner till oss och ni kan inte ana vilken chock det var att vakna upp bredvid en spinnanden liten lurvig figur som inte kan hålla styr på sina klor.

Katter är ju ett underligt släkte , ja det tycker vi iallfall. De går inte ut på  på någon promenad, nej de håller sig inomhus, ja de gör tom sina behov inomhus utan att matte blir sur och tvär! Jo jag vet att de itne gör det på golvet som vi råkar göra någon gång om året , men ändå... Inte behöver de heller gå på några valpkurser, och utställningar - ja det har vi ju berättat om förut. Vilket skämt- ligga i en bur på en fin sammetskudde och se fin ut..att BÄRAS fram till domaren haha..ja det är inte klokt, har de inga ben de kan gå med?  

Men så finns det saker som vi inte kan skratta åt, nej tvärtom tycker vi det är jädrans orättvist att de tex får FRI tillgång på mat- bara det får oss att knorra ljudligt. Hur kan livet bli såå orättvist? Nej vi funderar starkt på att införa en julstrejk: VVPM = Våga Vägra Pussa Matte. Vi vuxna mopsar har bestämt oss, det är bara unga Siv som är lite velig för hon älskar att pussas ( ja det gör vi med) men nu måste vi sätta ner en tass för att visa att dessa tokerier måste få ett slut.  Vi återkommer med mer rapport från strejken så småningom, vi ska försöka förhandla med matte imorrn.....c.u. uff

Så har då tant Doris för en gång skull hittat på bus- ja inget stort sådant men ändå. Husse stod i långkalsingarna och tshirt och ropade in oss sent igårkväll när alla var på gång att gå till sängs. Eftersom vi är mopsar tycker vi att vi själva kan bestämma när det är dags att kila in. Vi vet ju bäst så att säga när vår kissestund eller när "tidningen ute" är färdigläst. Men husse tyckte att vi skulle komma in och det NU. Nåväl- Doris och småflickorna smet in-rusade runt i nedervåningen som de brukar, medans jag (Rut) och Pim tog det lite lugnare- vi tänkte att han kyler nog av sig lite där han står och lugnar sig på så sätt. Sagt och gjort- vi tog en extra runda ner mot det mörkaste hörnet i trädgården där vi har hittat en igelkott en gång och en död skata en annan- så där brukar vi spana för att inte missa något spännande. När vi inte fann nåt roligt började vi vår färd tillbaka mot ytterdörren där husse fortfarande stod och huttrade och ropade. (konstigt vad människor är svårlärda) Vi trippade raka vägen in till våra varma sköna hundsängar och husse släckte då matte plötsligt kommer nerrusandes med en snopen Doris i famnen som sväljer och tuggar för fullt. Lampan tändes igen och vi hörde på hennes röst att nu är det nåt som inte är bra. Doris sattes ned i en av hundsängarna och med omilda händer föstes vi undan och så hörde vi matte muttla nåt om att "husse inte kan räkna".  Doris berättade sedan för oss när hon hade svalt och tuggat ur munnen att hon tyckte det var så tråkigt att kila runt inne och vänta på oss så hon tog en runda upp på övervåningen. Hon upptäckte att det luktade gott däruppe och blev glatt förvånad när hon hittade en stor skål med kattfoder. Den satte hon glatt i sig men hann inte ända ner till bottnen eftersom matte hörde hennes glufsande och kom på henne. Doris berättade lite beklagande att dels så tyckte hon det var synd att matte skulle behöva bli så arg innan hon skulle sova och dels var hon arg på sig själv för att hon inte hade haft vett nog att tugga tystare för då hade hon fått äta upp hela innehållet i skålen själv- som nuläget var så plågade henne  vetskapen om att det fortfarande fanns en skvätt smaskigt kattfoder kvar däruppe i den där skålen ganska svårt. Den var ju som sagt inte alls långt ifrån våra hundbäddar. Det höll vi alla med om och led i det tysta med Doris.
Så nu när vi trippar ut och förbi trappan som går upp till övervåningen drar vi en suck och vi grunnar alla på hur vi ska kunna ta oss dit upp för att smaka och bedöma om Doris hade rätt- kan kattfoder vara så himmelskt gott månntro?