Vår svarta härliga underbara  mopstjej "Spårlinas Söta Siv" fick en otäck livmoderinflammation efter jul och fick op bort sin livmoder. Nu är hon pigg och glad och efter lång och moget övervägande så har vi bestämt att hon ska ha ett nytt aktivt hem. Hon är en ung och glad tjej som älsakr att få vara med där allt händer.

Vill du veta mera om Siv så mejla eller ring oss.

 Siv 5 min gammal bredvid sin mamma Pim.

Alla dessa päron- att vår Labbe tant Selma har upptäckt hur gott det är med dessa är inte så märkligt- labbar är ju kända för sin aptit på inte bara livet utan även mat- men häromdagen fick jag se en gul liten mopsdam stå och studera Selma intensivt. Selma åt glupskt som vanligt de päron som ramalat ner och brukade efter det leta i trädet- joo hon kan plocka päron :-).

Plötsligt så bet hon till om päronet och det föll i storabitar ner på marken. Mopsen dök raskt fram och  smaskade i sig bitarna - lyckligt ovetandes att jag hade sett det hela. Nåväl, lite päron då och då kan ju inte vara så farligt täntke jag. Men ju fler dagar som gick desto mer började nu även mopsens kroppsform likna labbens, dvs gå från päronform till äppelform. Och precis som på människor är ju päronformen att föredra - så nu blir det lightfoder för både labbe och mops. Vem mopsen var? Vår allas lilla "pölse" Gracie :-). Säga vad man vill men danskarna är ju kända för sin uppskattning av god mat- det verkar stämma även på mopsarna ;-)

Under denna stränga vinter som har varit jättetuff för de vilda djuren har vi gjort av med över 8 stora rundbalar med hösilage till rådjur och harar. Ett matställe som varit väldigt populärt är ute i vår äng - där vi stundtals har kunnat räkna till 11 rådjur som samtidigt har kalasat på hösilaget. Skönt att se och veta att djuren har det bra trots en riktig vargavinter....

Under vinterhalvåret när vår Herefordbesättning bor inomhus i vår lagård så passar det väldigt bra att gå långrundor med mopsarna i ängen. Dels för att det är långt från närmaste trafikerad väg och så är det en sådan underbar natur där. Denna vinter är inget undantag förutom att mopsarna är hysteriskt glada när de finner alla "visitkort" efter alla dessa rådjur. Jag har gett upp alla försök att få dem att sluta glufsa i sig dessa "karameller". Det enda som fungerar är att hojta "hejdå" eller vyssla och gå - då brukar de komma rusandes för de vet att jag har gott godis i fickorna och chansen finns ju att de missar ett levergodisregn:-)

Så vill jag ta chansen och tipsa om en toppenbra VALPBOK!! Jo jag vet att det finns massor med valpböcker om inlärning och träning men denna kan jag lova slår allt! Den är ovanligt bra eftersom den är lagom tjock, massor med bilder och även en dvd ingår i det billiga priset av 139kr +frakt. Den finns att köpa på Monikas hemsida: Hunden i vardan.

Hundpsykologen/IMMI instruktören Monika Hillman från "Hunden i vardan" är författaren och ska du satsa på EN ENDA valpbok så är det denna du ska ha! Titta gärna in på hennes hemsida : Hunden i vardan - där du kan hitta massor med matnytta tips på aktivering, kurser och annat skoj.

Vill du läsa vad KLT har skrivit om boken så klicka HÄR!

Måste få visa ett kul kort på vår engelsman Oboy - varje kväll när vi ska ut på sista kvällsprommisen så får vi locka och pocka för att få honom att följa med - och varje gång gör han likadant- kryper ner i mopsbaljan så långt ner han bara kan för att på så sätt hoppas att han inte syns och därmed slippa rundan - vilket han aldrig gör såklart...

Visst e han söt min lille Oboy :-)

Stackars husse, han vaknade imorse med en ond rygg och nacke. Men envis som han är så gav han sig iväg till skogen för att leta rätt på dessa förgrymmade vildgrisar, ja ni vet, vildsvinen som härjar i de småländska skogarna. T.o.m vi mopsar är lite skraja för dem, eller..nja..skraja och skraja , men vi gillar de inte. Det är inte bara husse som letar efter dessa svin, de är ett rejält gäng som ger sig ut i skogen oavsett om det är kallt eller ösregn - gissa om vi mopsar är glada att vi inte är jakthundar för de kan inte ha det särskilt kul....springa omkring i skogen sådär utan mål och mening, nej tacka vet jag vad en varm skön soffa intill ett element, ett gott vältuggat ben och så lite lugn och ro. Ja om en av katterna kommer förbi så ska man såklart uffa lite på dem, det är ju sånt osm piffar upp vardagen för oss mopsar....

Mitt på dagen kom husse hem med stel stönande gång och så lutade han som den värsta tall som haft en dust med Gudrun, ja stormen ni vet. Vi försökte muntra upp honom genom att visa vår glädje över att han redan kom hem genom att hoppa på honom och uffa så glatt vi kunde, men han blev tvärtom väldigt irriterad och sur. Lite smått purkna hoppade vi upp på den varma kökssoffan och lade oss att vila , tugga på ben och speja efter fåglar igen. Sen hörde vi hur matte började hjälpa husse uppför trappan och något muttlande om att "han tänkte då rakt inte gå och lägga sig mitt på blanka dan". Hur som helst så var husse försvunnen ända fram tills på kvällskvisten. Då kom han staplandes nedför trappan, för vart steg han tog så stånkade och stönade han. Matte fick honom lotsad till köksbordet där de åt middag. Sen försvann matte ut till kossorna i lagårn ,hästarna i stallet och hönsen ute i hönshuset. Fast det gjorde inte så mycket att hon övergav oss för vi uppfann en kul lek där vi rusade runt under köksbordet och försökte att hoppa upp i husses knä. Eftersom husse tydligen varken kunde böja sig ner eller vrida på huvudet så fick han treva under bordet och känna eftervem det var som han fick tag på och därmed gissa vem det var han klappade. Gissa om vi fnissade många gånger när det blev fel, särskilt när vi turades om att snabbt byta plats. Det var bara Oboy som inte tyckte det var shysst att lura husse så...äsch de där killarna håller ju alltid ihop.

Vi hade iallfall en väldigt rolig stund där under köksbordet trots att husse hade rejält ont och efter en lång stund kunde vi inte lura husse mer, han hade stenkoll på vems öron eller knorr han kände på. Till slut tog sig husse upp från köksstolen och trevade sig upp i sängen igen , matte kom in och luktade både ko,häst och höns, med andra ord väldigt gott :-)

ja sen blev det en väldigt lugn och lite småtråkig kväll, det sjöngs en massa på tv:s så vi sov mest i hörnsoffan ihop med matte som också var trött . Greta höll igång lite då och då, men så är det ju med tonåringar, de är ju lite stökiga. Husse såg vi inte röken av mer den kvällen och söndagen blev en lika trist historia för husse. Ja det blev den för oss med på ett sätt- vi skulle fått besök , ja både mops och människobesök men det blev inget av för matte hade fullt upp med att ta hand om alla djur på vår gård. Som tur var så kom lillmatte hem och hjälpte matte - och så kunde vi busa lite extra med henne , det är alltid lika kul!

En liten svart mops med en finne…..

Undrar du vem detta är? Då ska jag kvickt underrätta dig om att det nämligen är jag: Greta , den yngsta medlemmen i mopsflocken. Jag är precis som det står här ovanför: en liten svart mops med just en liten finne på hakan. Det där med finnar känner väl även människoungdomar till så det tror jag inte att jag behöver förklara så mycket mera. Däremot så har jag blivit något som kallas för ”spökig”. Nu innebär inte det att jag sätter på mig ett vitt lakan och skrämmer två och fyrbenta från vettet. Nej när vi mopsar blir ”spökig” så blir vi lite oroliga, vi ser saker som inte de tvåbenta ser och så talar vi om det, högt och ljudligt. Många gånger slutar det med att matte eller husse står och stirrar på mig när jag i full karriär rejsar runt i köket och skäller ut olika stolar för att de står så underligt kring bordet, eller då jag plötsligt får ståndskall på vårt äppelträd med fågelbordet i. Vad matte inte vet är att det faktiskt BOR ett spöke i den, ja det måste det göra för ett tu tre så rör sig grenarna och jag hinner aldrig se hur spöket ser ut. Och vad gör en sund mops i ett sådant läge? Jo den tar till de medel den har , nämligen att uffa loss ordentligt!

Som tur är så har jag en mycket förstående människofamilj, de bryr sig inte så mycket om att jag är spökig, de ler mest och säger lite lugnt att: jaha- nu har Greta kommit i spökåldern, precis som den mest naturliga sak i världen och det har de ju faktiskt rätt i. Det ÄR den mest naturliga sak i världen. För varför ska inte spöken också få finnas?

Egentligen tycker jag att de är rätt kul,spökena alltås, de liksom piffar upp vardagslivet en aning. För hur kul är det att alltid se samma träd, samma buske, stol eller soffa och att det aldrig händer något oväntat? Nej fram för mer spökerier. Det finns bara ETT spöke som jag inte gillar – och det har jag fått medhåll av de andra mopsarna. Det är det spöket som bor i vårt stora träskåp i vardagsrummet med glasdörrar. Katten vet om inte det bor fler spöken i det för när jag nämnde det för Oboy, vår gule engelske mopsherre så var han med på noterna direkt. Den enda som inte riktigt stämde med det jag hade sett var att den spökmops han såg i skåpet var en stor GUL mops, den jag däremot såg häromdagen var en liten svart spökmops. Konstigt, undrar hur många spökmopsar det bor egentligen i det skåpet? Jag får nog höra med de andra mopsarna om de också har sett till spökmopsar i skåpet.

Nej nu hör jag att matte rasslar med matskålarna, det är dags för frukost och jag har inte hunnit att gömma undan en mycket god och vältuggad tuggpinne som jag hittade under trasmattan i morse. Min bästa rejskompis Maja är väldigt kvick att ”låna” sådana av mig. Hon och så hennes glupska kompis Gracie, ja ni vet den där danska mopsen som snodde kanelbullarna för husse förra helgen när han skulle iväg och jaga vildsvin, hon är också väldigt haj på att ”låna” tuggpinnar av mig. Underligt med det där att låna, än har jag inte fått tillbaka mina pinnar. Så fort jag frågar om den så får de väldigt bråttom att gäspa och blunda och säger att de plötsligt blev så sömniga - konstigt, jag tycker inte att jag brukar känna mig sådär trött och definitivt inte så snabbt , men det är kanske deras ålder. De är ju faktiskt 1,5 år gamla- ja nästan pensionärer om jag får säga som det är   

Vi har konstaterat att Siv tyvärr inte är dräktig utan hon vill tydligen fira jul i lugn och ro. Vi håller tummarna nu för att Vera ska börja löpa då vi kommer att få gula valpar framåt vårkanten.